Min, bara min.

Idag ska jag åka till Emelie's grav, ska även träffa hennes mamma för första gången. Det är helt sjukt att jag inte har träffat henne tidigare med tanke på hur nära jag och Emelie stog varandra, men bara där märker man vilken relation hon och hennes mamma faktiskt hade. Inte så nära! Men nu är det dax, det kunde dock skett under bättre omständigheter känner jag, men nu är det ju som det är. Emelie finns inte hos oss längre. Jag hoppas att det inte blir så stelt och tyst. Kan inte fatta att det snart har gått ett helt år sen hon lämnade oss, jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta ibland. Har alla hennes sms och nummer kvar i mobilerna, kan inte radera dom då det är det enda jag har kvar från henne. Hon va som min syster, hon va min familj, hon va barnens favorit. Saknaden är enorm. Jag får trösta mig med att hon nog mår och har det så mycket bättre nu. Kan fortfarande höra hennes skratt ibland, då kan jag inte göra annat än le. Du är bäst Emelie!

/M